I sakta mak förgyller de min lössläppta tillvaro med sin ljudbild och någonstans förstår jag hur det känns att inte veta hur det känns. BARON BANE – How Does It Feel To Let Go
Som en härlig fläkt med poppig enkelhet lyfter de smilgroparna på varje person med vett nog att låta sura miner lätta upp i det blå. THE LEMONS – Lemon Lime
Svängande bluesaction man kan rulla höfterna till som kompensation för det långsamma bandnamnet och den coco låttiteln. SLOW SEASON – Coco A Gogo
Skev vildhet i mörkt tomrum på väg uppför väggarna, runt taket, via rundgången utanför ramen och äntligen är man hemma. SO PITTED – Holding The Void
Med känslosamma vibbar och frustration i rösten försöker han säga vad det är, men det är lika omöjligt som att beskriva hur bra det är. PINEGROVE – Cadmium
Powerpop från 1973 i box med demoversioner av låtarna som närapå kan beskrivas som punk, vilket passar mig mycket bättre. MILK´N´COOKIES – You Got My Shoes (1973 Demo)
Charmvinglig surfpunk i mid-tempo om ungdomsårens utsvävningar och insikterna därefter berättat på ett attitydrikt sätt. THE FRIGHTS – Kids
Akustisk folkmusik i amerikastil med knäckande fin stämsång som väcker sårigt vackra minnen och en längtan att få höra låten igen. VIDAR – Phoenix
Indiepop som med enkla medel lyckas beskriva sin frustration med lagom nonchalant sång och indiesnirklig gitarr i motljusets nyanser. AGENT BLÅ – Frustrerad
Sprudlande intro och grym punkrock om vad man har ett par svarta solglasögon till, gör att jag nu dansar lycklig bakom svarta solglasögon. HEAVY TIMES – Black Sunglasses