Pianosmäktande trudelutt med inflikande fiol i samklang med en tjusig röst som tror att du gärna vill att det är du som är orsaken till varför hon är sömnlös.
Inspirerade av innovativa upprepningar som genom återkommande sånginsatser gör sig hörande, kan man ana att aviga refränger är snyggast…snyggast…snyggast…
Vemod i en kallsvart linda av snyggt komponerade rörelser som tar sig fram genom tongångar som inte grusats på länge. Att det inte är glatt beror på plusgraderna.
Soft Cool akustisk dänga som svänger utan att ta ut svängarna allt för mycket. Grym i all sin enkelhet och ser man röken och brinner upp, kommer himlastrålarna, och det blir bra.
Elektronisk knyckighet levererat med finess och lekfullhet utan att tappa i pondus och attityd. Det röjs och stökas men tyvärr blir det plötsligt Game Over.
Ökendoftande ballad i vindpinat vandringstempo. Gitarrslingan snirklar sig runt virveln likt en skallerorm runt ett väntat byte, som snart har samma blodröda färg som månen.
Som en tripp från ett slackervänligare decennium känner man den sköna stämningen attackera en i lagom fart för att hinna fundera på om gräset är grönare…
Ta rocken och bilen. Lämna garaget i vansinnigt tempo, och bara kör. Som en galning. Om folk tycker du är galen kan du lämna bilen. Men lämna aldrig Garagerocken.
Livet är ett party för den som är sugen på Black metal svart kaffe och akustiskt vemod. Färgglatt om du kan färga skuggorna. Finfint grått för oss som gillar skuggornas nyanser.
25/5 1965 Dog Munspelaren och bluesartisten Sonny Boy Williamson II i sömnen. När han föddes är oklart och flera datum figurerar mellan slutet på 1899 och fram till 1912. Då hette han Alex Ford, men tog sig artistnamnet Rice Miller, ett smaknamn han hade som barn då han älskade ris och mjölk. Senare blev han Little Boy Blue, men inte förrän bluesartisten Sonny Boy Williamson dog 1948, tog han Sonny Boy Williamson II som artistnamn.