Långsamma psykedeliska toner för mig sakta in i trans och gemenskap med bandet och kviddevittriga ljud förför mig så nu är det ”vi”. MILD HIGH CLUB – You And Me
Indierock med larmtjut, kör och spretig gitarr när storhelgerna känns tunga är kanske inte att rekommendera för alla men för mig funkar det. MENACE BEACH – Holidays Are Heavy
Utan vrålös gör de skön attitydstark punk det svänger om på ett så där skevt sätt som är så älskbart och jag erkänner att det är skit. Skitbra. INSTITUTE – Admit I´m Shit
Med gitarr och virveltrumma marscherar den lugnaste av väna låtar sakta fram med patos och en finstämd ton av vemod som passar örat fint. ELSA ÅBORG – Row
Surf, garage och punk med känsla i en härlig blandning, ger med sångarens lite hesa röst en skön ofelbar tanke om att de har alla rätt. THE PARROTS – I Did Something Wrong
Skränig noisepunk med krokar som gör att refrängen som sångaren spottar ur sig lätt fastnar i en hipppies huvud. Och alla andras med. NO PARENTS – Die Hippie Die
Indierock genom gråmelerade ögon för Fans fans som inte fanns och inte föddes som Fans fans, finns snart överallt nu när Fans finns. FANS – Born Into
Trumintro som fortsätter med orgelbetonad garagerocksblues som ökar i takt med att slutet närmar sig tillsammans med fint allsångsskrål. THE ARROGANTS – Flashing Lights
Ödesmättad ballad i melankolins tecken med piano och en vibratodarrig röst i centrum för ett jul- och nyårsavslut värt att återanvända ofta. BOBBY SANT – Mary
Härligt ös med fascinerande uttryck i form av utstickande urspårningar som balanserar på gränsen till oväsen enligt vissa. Vågat och Brilliant. YAK – No