Punkrock för partyprissar som gillar ös som inleds med ”Hey ho” och fortsätter tills pizzan är uppäten. I mättat tillstånd bättre än pizza. Annars också. PERSONAL AND THE PIZZAS – (Don´t Trust No) Party Boy
Dörrknarr som med piano och fin sång tar mig in i djupet av stormens öga för att i möjligaste mån simma motströms därifrån och hem. I WISH I WAS A FISH – Storm
Spretigt spelad skörhet matchar rå, mjukt vässad skönhet då enskilda enheter möts och skaver och rår om varann & tillfredsställelse nås. ROME IS NOT A TOWN – Satisfaction
Med illa dold råhet spelas denna kärlekssång lika skitigt som urtidens garagepunk komplett med surfkör och grottfolksgrymtande. Grymt! THE CAVEMEN – In Love with You
Om den där musiken som med skönt anslag i vemodets tecken rör vid den nerv som uppvuxna punkare vill åt inom alternativ rock. FARSTA – Den Där Musiken
Mullrande trummor och ohejdat distortionsös i noisegenren som utan att förlora slagkraft sitter som en käftsmäll och matchar en klass med klass. DEATH PEDALS – Bad Class
Med akustisk finkänslighet i slowmotion och en mysig röst i samspel visas det att det blir grymt oavsett om man blundar eller ej. Minut för minut. GUS RING – Swim
Som en alternativ och svajig vän man gärna hänger med på spontana upptåg som kan sluta lite hur som helst men ändå alltid blir bra. PILE – Cut From The First Other Tape
Knaster och distortion är på party och festar men skulle de gå vilse och tappa kontrollen vill man att de kom tillbaka snarast men de försvann aldrig. TERRY MALTS – Come Back
Med akustiskt vemod spelar de sig igenom låten vars mörker känns så påtagligt att en lina inte är lösningen. Möjligen två. Som sagt. CENTURY OF ECSTASY – Two Line Solutions