JOHNNY LABELLE: XVIII

Långsamt smeksamma toner och en crooners följsamma röst ger tröst och värme som kysser mig farväl innan kollapsen som dock triumfas av kärlek.
Långsamt smeksamma toner och en crooners följsamma röst ger tröst och värme som kysser mig farväl innan kollapsen som dock triumfas av kärlek.
Grym rock som passar som en smäck mellan öronen och inte på skallen med en text som får mig att undra vilket som är bäst. Jag vet inte men diggar ändå.
Akustiskt skön bit med rock’n’roll-soul att förlora sig i, att inte bråka till, att vara ensam eller tillsammans med, och den får mig att må bra. Ibland. Ibland jämt.
I skumrasket bakom världens bakgård hördes svängigt mörker kompat av ringklocka och stråke medan trollbindande besvärjelser västes. Grymt!
Nordländare som eventuellt fått nog och gör snygg indierock med electropuls man kan dansa till och köper du inte det hoppas jag du får det gratis.
Kreativt alternativpoppig låt som på ett underfundigt vis lyckas förmedla den där sköna feelingen man gärna vill ha efter en sådan här art-knock.
Grym rock av hemvävd sort om grekisk mytologiskt tänkt nutidsperson tänker jag då det ringer igen, men jag svarar inte. Jag lyssnar ju på det jordiska.
Psykedelisk dåtids-DIY som med gnissel, distortion och knasterbrus får mig att vilja ta första bästa godiståg till deras noiseparadis för mer tillfredställelse.
När rock smäller av som en fet handgranat i örat är det bara att kapitulera, buga och bocka för fint skitig rock är värd att bli golvad av. Oavsett tickande…
Med popstökig charm levererar de skön skrammelpop som är lätt att få in och svår att få ur skallen medan man undrar om det är det här som är att vara kär?