DIY-punk med rak rygg, raka texter och rakade ben. Eller orakade men vem bryr sig? Denna musikaliska pungkspark känns där det ska kännas. Hårt och välbehövligt. MATRIARKATET – Lilla Maja
Utan att falla trillar låten omkring i en slags ombytlig variant av inte alltför skitig garageliknande rock med sång som vrider och vänder sig likt tarmvred. JPNSGRLS – Smalls
Med cello, piano och karakteristisk sång ger de sig åter in i leken. Och vänder på steken. Den är inte bränd nu, och var det inte då. Snarare rå. THE LEATHER NUN – Outside My Window
Med ett flytande sound svävar de under ytan till det drömska strandlandskap man hoppas ska förföra hörsnäckorna. Inte dåligt vax. THE MARY ONETTES – Ruins
Ett frenetiskt hamrande Piano slösar ingen tid i solot och det är inte det sämsta, vilket är tur för det är inte tillåtet. I vers och refräng är sång och övriga instrument lika bra. BÄDDAT FÖR TRUBBEL – Du får…
Med en småcharmig djupdykning i en livstidsåskådning som heter duga, sjunger sig Dotter genom ytan utan att korsa allt för många gränser i oceanen av hajande röster. DOTTER – Dive
Att kall is kan kallas varm rock är tveklöst. Man gör det inte, men när isen stannar i ditt enda blickfång, betraktarens ögon, är det skönt med varm rock. TERRIBLE FEELING: Cold Eyes
Som en egensinnig dröm smygandes på andra sidan fönstret till ditt innersta utan att veta ifall det är du eller drömmen som är på insidan… DEATH AND VANILLA: Arcana
Med 60-talsdriv utan dess like och ett böljande flyt, rider bandet in i solnedgången för att korsa oceanen efter ännu ett telefonsamtal, men är det värt det? Ja. JOHN McCULLAGH & THE ESCORTS – She´s Calling Me
Med skitigt ös får de sin kärlekssång till hatandet att låta som om de menar det i refrängen utan att kompromissa i verserna. Inget man vill rymma ifrån. DOOJIMAN & THE EXPLODERS – I Love It When You Hate Me