PHOGG. Ett band som spelat progressive psych-pop sedan 2016. Aktuella med debuten ”slices” (6/7) och sommargigs. Här berättas om inspelningen och om hur ”konstig” deras musik kan vara. Och så citerar de Kim Kardashian…
Med sockersöt sång gör de gitarrslingrig indiepop så skoblickspåminnande att man kan gilla det så länge kroppen bär, tappas eller längre. EN ATTENDANT ANA – Why Is Your Body So Hard To Carry?
I dunkel skymning hörs detta mjukt malande som svävande omger mig på förtrollande vis och då gör jag inga misstag. Lyssnar bara vidare. THERESE LITHNER – Mistake
Med akustiskt gitarrmyseri inleder de en samhällskritisk rockdänga med pophooks och ett skönt dämpat sound på gränsen mellan nutid och dåtid. WHEEL IN THE SKY – Burn Babylon, Burn!
Punkband spyr ut sin galla över presidenten de är så sjukt trötta på, och inte bara de, samtidigt som de gör en kulturgärning med grym musik. SURFBORT – 45
Med trummor och synth kan man komma hela vägen in i sängkammaren och får man då höra den skönt drömska sången är förförelsen komplett. ECHO LADIES – Bedroom
Sofistikerat postpunkskrammel med eldkraftig attityd och förförs man kan man få det så hett om öronen att förälskelsen aldrig avtar. DEAF WISH – FFS
Svårglömd ballad med sprakande sologitarr, vackra stråkar och en stämning som går att ta på då dess fina melankoli går rakt in i hjärtat. DANIEL BLUMBERG – The Fuse
Som en grottmänniska vrålar han loss som Tarzan med urskön rock´n´roll där trummor och piano tar stort utrymme och det är bara att digga. BARRENCE WHITFIELD & THE SAVAGES: Caveman
Med finurlighet och påhittighet gör de sin indiepop omtyckbar med en avighet som på ett skönt sätt omfamnar en men vem har tid med sånt? Jag. FLASHER – Who’s Got Time?