Med ljuvlig sång och mjukfint vemod får vi ett antal undringar man kan ha efter att döden hälsat på och ifall en älskad far äntligen hittat hem. NATALIE BERGMAN – Home At Last
När man har svårt att sitta still för att det svänger som tusan är oddsen på att man trillar ur garaget så låga att golvet verkar vara högt i jämförelse… DIRTY FENCES – One In Ten
Postpunkbetonad indiepop med gråmelerad atmosfär bryter ner och ger mig en så våldsamt skön känsla att gråten är nära men jag reser mig och skiner… JO YONDERLY – Big Boys Cry And Small Men Are Violent
Snabb medryckande dänga på gränsen mellan postpunk och indierock rockar bättre än de flesta tror jag, och även bandet har en vilja att tro… BABY STRANGE – I Want To Believe
I mörkt utdraget tempo får vi psykedeliskt mejslad rock som med övertygande monotoni arbetar sig genom hörselgångar fram till rent behag. CULT OF DOM KELLER – Last King Of Hell
Med lagom delar indiepop och åttiotalistisk syntpop frambringas en härlig mix som på något sätt gör det svårt att hålla igen så jag säger så här. Grymt. VITA BERGEN – Can’t Hold It Much Longer
Iförd lurar diggas en trollbindande alternativ bit varav de snurrar upp mig på lillfingret, men då käkar jag hela handen som om den hade BBQ-smak. ACID DAD – BBQ
När musiken är livsnödvändig men håller på att kvävas i pandemins strypgrepp kan kärleksfull indierock öka hoppet och få oss att tro igen… TOMMA INTET – Love Letters To The Underground
Jag vet, men avslöjar inte mina hemligheter så om ni undrar kan ni bara tänka efter var man blir tipsad om bra punk och sedan digga vidare i solskenet… NEIGHBORHOOD BRATS – Who Took The Rain
Till en skönt ruff bit släpper jag loss skakandes när min fuldans försöker vara något den inte är men fortsätter i egen stil som ett annat psyko, men inte ditt. MIA MARIA JOHANSSON – Devils Dance