INCA BABIES: Swamp Sreet Soul

Högoktanig garagestomp att nicka och stampa takt till tills det inte räcker och dina inre demoner tar över och får dig att skaka loss okontrollerat.
Högoktanig garagestomp att nicka och stampa takt till tills det inte räcker och dina inre demoner tar över och får dig att skaka loss okontrollerat.
När dimridåerna skingrats och motljusets skepnader framträder hör jag shoegazeig postpunk varav skuggornas knivskarpa toner diggas smärtfritt.
Härligt garagerocksound i en dänga om Bob Dylans förehavanden vilka kan ifrågasättas men musiken blir inte sämre för det. Grymt.
Melankoliska tongångar harmoniskt sjungna utan feminina skrik om ett kraschat förhållande med 80-talsaktig synthpop som bas blir klart gillbart.
Med tjutande gitarrstök i en inte så långsam bit får gnisseldiggare sitt spraköra tillfredsställt och jag applåderar raskt för att snabbt kunna trycka på repeat.
Härlig dänga att freaka ur till och är man inne på fartfylld actionrock finns ingen anledning till motsatsen så slösa inte bort tiden nu…
Hårdkokt attityd i en bastydlig bit som leder oss till detta spår som får oss att vilja höja volymen och vråla med innan gärningsmannen erkänner.
Utan att hålla igen drar de ut på nostalgiresa i Nybro med en så popsvängig dänga att dansar man inte ryggen pucklig så är det något fel.
Härligt poppig bit rock som kan få vem som helst att tugga i sig munsbiten som även efter ett bra tag låter dig ha järnsmaken kvar i öronen.
Gillar du att poppa orgelbaserad rock har du hittat rätt så gå ingenstans men gillade du det inte förut kan du dra om du fortsätter lyssna under tiden.