MIA MARIA JOHANSSON: The End

Ingen återvändo återstår när slutet närmar sig men när härlig rock utan 180 knyck är allt man behöver finns alltid möjligheten att trycka på repeat.
Ingen återvändo återstår när slutet närmar sig men när härlig rock utan 180 knyck är allt man behöver finns alltid möjligheten att trycka på repeat.
Bara för att det är lätt och för att du kan behöver du inte veta vad du gör men att digga skön distortionsrik rock och fly sin verklighet för en stund är grymt.
Med ganska lågmält uttryck som accelererar likt en flammas färd mellan svag bris och styv kuling får de mig att digga deras konst tills åskan kommer.
Hårdprogg i härligt rockig bit som med svängig sång och tempoväxlingar som heter duga får oss att höra vad som helst men vi vet ju vad vi föredrar.
Ursäkta röran men oavsett om ni vill eller inte tänker jag skriva att jag gillar skönt poppig punk som denna och så tycker jag ni ska göra vad ni vill ändå…
Om åtrå och om svek som möjlighet när mitt skepp skär genom dimman och ljudets första glimt når fram kommer rysningar och välbehag i mörkret.
När drömmar krossats och du tappat det är denna kusligt sköna punkdänga perfekt sällskap i ensamheten då du kämpar vidare mot hjärnspökena.
När en soft basgång i en popmelodi med avigheter som kompletterar gör allt intressant på ett skönt udda vis är det inte svårt att kalla dem för odiskutabla mästare.
Effektiv hårtslående punkrökare som i 180 knyck förmedlar ett budskap om att använda sin röst, och jag tar dem på orden, skrålar med men ångrar inget.
Med yrselframkallande musiker i lurarna får jag den hypnotiska känslan av att de siktar mot höjder där jag känner värmen, ser ljuset och tittar ner på solen.