RÅHYPNOS: Starving Skin

Melankoliskt mörker i en avskalad bit som med stämsång och akustisk gitarr fängslar alternativa musikdiggare utsvultna på spröd, grym musik.
Melankoliskt mörker i en avskalad bit som med stämsång och akustisk gitarr fängslar alternativa musikdiggare utsvultna på spröd, grym musik.
Härlig glamrock körd genom punkigt DIY-filter som med hjälp av gatustök, fuzzgitarr och skatteformulär kompletterar en ljudbild värd att njuta av.
Monotona toner med psykigt skön gaze som låter mysigt trots repetitiva upprepningar eller kanske just därför tänker jag och trycker på repeat. Igen.
Medan rädslan att såra någon för kärlekens skull växer hör jag en postpunkíg vibe tjusa mig med lätt hypnotiska toner studsandes mörkt inombords.
I stökigt mörker får vi en urladdning skönt skev rock som i sin noiserockiga dimma döljer en härlig melodi att förtjusas av som om inget vore naturligare.
I en härlig indiebit suddas gränserna mellan ett lätt surfpoppigt sound och småpsykedelisk indiepop ut varav ett finurligt leende uppenbarar sig.
Ivrig energi och skönt ös förmedlas via dänga som med kaotisk ljudbild väcker något rebelliskt i en värld där varje beslut är viktigt så jag trycker på repeat.
Melankolisk indiepop med folkpopsskiftningar som på ett ljuvligt sätt hittar genom den disigaste dröm älvadansandes med ett leende på läpparna
En annan form av punk som med alternativa lösningar får tråden att hålla ihop trots lösa ändar vilket är klart avundsvärt i en annars grym värld. Grymt!
Evigt tårdrypande vemodspop att nostalgiskt dansa till i väntan på illusionistiskt stillastående tåg med kyrkogårds-sus och hopp i öronen.