FRANCIS OF DELIRIUM: The Funhouse

Om att försöka verka vara okej i det kaos som pågår runtomkring spelad med alternativt mörker utan för hård instrumentattack tänker jag och njuter.
Om att försöka verka vara okej i det kaos som pågår runtomkring spelad med alternativt mörker utan för hård instrumentattack tänker jag och njuter.
Med trumpen melankoli trummar de monotont på om rädslan att förlora allt men här kan man förlora sig i tvärskön postpunkskraut istället.
Härlig, lite småstökig rock med sköna krokar att haka upp sig på om att söka mening och inspiration och söker man efter den typ av rock är det klockrent.
Som en skugga från förr dyker de upp som en skön garagepopsmocka eller garagerocksmekning att ensam njuta av tills även du fattar.
Bastung punk i midtempo som på något sätt fångar intresse och när låten väl slutar och man blir fri från den har man vant sig trycker play igen och diggar!
I melankoliskt tonläge förmedlar de lågmäld noise av ganska ömtålig sort med varsamt handlag man gärna njuter av med blicken mot skyn.
Från skuggsidan släpps denna rykande rockdänga om splittring och förstörelse i samhället de lever i och utan att blinka diggar man hejdlöst.
I en rymdigt skön bit med mörkt vemod kommer insikten om den mardröm vardagen faktiskt är och att drömmar bara är drömmar. Tur man har musiken.
Med lekfull kreativitet gör de en annorlunda typ av knyckig och variationsrik alternativpop med olika synthinslag och säregna infall som gjorda för fuldans.
Pianobaserad bit som med ljuvlig röst får mig att redan från början fundera på om jag ska trycka på repeat eller bara minnas ögonblicket som det är.