THE BOBBY LEES: Strange Days

I en konstig värld en helt vanlig måndag lyssnar jag på soft skön musik som får mig att må bra och blir det konstigare dagar framöver dansar jag till slutet.
I en konstig värld en helt vanlig måndag lyssnar jag på soft skön musik som får mig att må bra och blir det konstigare dagar framöver dansar jag till slutet.
När tystnad vinner över grym rock lägger jag ner tänker jag och hör en våldsamt skön dänga med ett budskap som är allt annat än ljudlöst.
Psykrockknockout för garagerockdiggare som förtjusas när ångorna lättat något och rocken sitter som den ska en natt då skuggor härjar ohämmat.
Dammpartiklar som yr i motljus och svärtan de omges av kompletteras av postpunktoners ljudvågor varav kroppsdelar skakar dansant när ingen ser…
Punkrockshyllning av singer-songwriter i en skön dänga som rockar på så bra att man kanske får passa sig så att man inte överdoserar vilket vore förargligt.
Garagedänga att förälska sig i då man blir översköljd av psykedeliskt myspys man gärna drunknar i, fast bara en svallvåg hade räckt långt det med.
Då dimman lättat en aning hör jag denna mysigt pulserande postpunk som i härlig lunk och med disiga tongångar gör att jag soft gungar med.
Störtskön garagepunk med tangentplinkande som kan få en att fuldansa som om man vore av adlig börd hela natten lång och sen gå hem och dansa mer…
Softskön psychpop med luddiga gitarrer, skir keyboard och taktfull trumma att nickdigga till från hängmattan eller framför en spegel med ljuset släckt.
Oförutsägbar midtempo-dänga som med diverse galna infall och uttryck blir intressant på flera plan medan världen brinner och vissa bara lyssnar vidare…