KING HANNAH: Big Big Baby

Smärtsamt med skön röst i skymningsmörker och jag kan nog inte förklara men när de träffar som en smocka i solarplexus och det känns rätt vet man.
Smärtsamt med skön röst i skymningsmörker och jag kan nog inte förklara men när de träffar som en smocka i solarplexus och det känns rätt vet man.
Grymt svängig rock’n’roll som doppats i tidig punk man gärna försöker sjunga med i medan man studsar runt och dansar med ett leende på pussläpparna.
Härligt maffigt larmande i en garageigt punkig powerpop-dänga tror jag nästan man kan säga och får jag så fuldansar jag också loss lite grann på bordet.
Attitydstark pratsång och avig konstrock med inslag av noise eller tvärtom i lojt tempo att nickdigga gott till medan andra lever i fruktan att missa just det.
Hyperaktiv punk som med variation, skrik och sköna dribblingar får mig att skaka loss och trodde ett tag att jag inte skulle fastna igen, men nu är jag fast.
När skön musik med psykedeliska tongångar vevas runt i mitt huvud ökar tillfredställelsen och jag börjar känna mig hög och då blir det högt betyg.
Dramatiskt och mörkt i en bit som fångar intresse med bländande variation och tempo som vore de från en saga och efteråt känns ett sindarinskt röksug.
När Jesus tycker om en och det pumpas ut stompigt skön rock med munspel och punkattityd från skuggsidan är det inte konstigt att man blir stjärnbelyst.
Tyngdlöst vemod som med tyngd matchar det mysigt rymdiga sound jag åtnjuter kan nog ses som bevis på levande tankeverksamhet av universum.
Med ett hejdundrande skitigt rocksound får de mig att digga så svetten lackar då det är actionfyllt så det räcker men det är väl också allt man behöver.