OJR: If Love Is Blind/Talkin’ South Of Canal Street Blues

I mjuk countrydoftande stil trevar jag sakta fram efter musiken och inser snart att kärleken till musiken gör mig blind vilket är tur för jag lyssnar med öronen.
I mjuk countrydoftande stil trevar jag sakta fram efter musiken och inser snart att kärleken till musiken gör mig blind vilket är tur för jag lyssnar med öronen.
I stompigt travtempo får jag insikten att punk som andas industri inte måste gå i galopp utan kan vara grymt utan att tappa i attityd. Försvinnande bra.
Utan kraft och lätt blasé tänker jag softa i soffan och då passar det perfekt med en bit som visar styrka med små medel och fina gitarrslingor.
Art-rock möter punk i en postpunkmörk källare full med experimentlusta och industriella infall så att skojaren börjar klia i öronen av tillfredsställelse.
När man tröttnat på sig själv och sina misstag vore det skönt att ta en paus från sig och lyssna på soft indie man inte vill pausa så jag trycker på repeat.
Garagepunkigt ös som är så rått och svettigt bra att man vill kunna celldela sig eller åtminstone göra sig schizofren bara för att få höra dubbelt så mycket.
Med betraktarens öron låter jag denna bit med 80-talssynt och mycket sång, mångsång rentav, få mig att digga med huvudet mot väggen. Mjukt.
Mina sinnens fulla bruk går att diskutera men när jag hörde denna dänga stod tiden still och jag insåg att punken lever i frihet och jag med den.
I ödslig ensamhet tänker jag mig ett jordiskt liv som en nattvandring genom det mörker vi omges av skapat som stämningsfull mystik. Skört och vackert.
Är du inte redan vaken är chansen stor att du vaknar till liv när du hör denna höghastighetsdänga i psychpunksformat och du lär inte bli besviken.