Vemod i en kallsvart linda av snyggt komponerade rörelser som tar sig fram genom tongångar som inte grusats på länge. Att det inte är glatt beror på plusgraderna.
Soft Cool akustisk dänga som svänger utan att ta ut svängarna allt för mycket. Grym i all sin enkelhet och ser man röken och brinner upp, kommer himlastrålarna, och det blir bra.
Elektronisk knyckighet levererat med finess och lekfullhet utan att tappa i pondus och attityd. Det röjs och stökas men tyvärr blir det plötsligt Game Over.
Ökendoftande ballad i vindpinat vandringstempo. Gitarrslingan snirklar sig runt virveln likt en skallerorm runt ett väntat byte, som snart har samma blodröda färg som månen.
Som en tripp från ett slackervänligare decennium känner man den sköna stämningen attackera en i lagom fart för att hinna fundera på om gräset är grönare…
Ta rocken och bilen. Lämna garaget i vansinnigt tempo, och bara kör. Som en galning. Om folk tycker du är galen kan du lämna bilen. Men lämna aldrig Garagerocken.
Livet är ett party för den som är sugen på Black metal svart kaffe och akustiskt vemod. Färgglatt om du kan färga skuggorna. Finfint grått för oss som gillar skuggornas nyanser.
Härligt singersongwriter-rockig ordattack med betraktelser och insikter från vardagslivets tillvaro i ett till synes (höres) osunt förhållande där man mår kasst. Men jag mår bra.
Skönheten personifierad i en skört sjungen melodi med ös utan pedantiskt notmönster. Falska anklagelser om skönsång hoppas jag tystnar innan Nimmersjös fina stämma.
10/12 1967 Färdades Otis Redding och hans band med flygplan till nattens konsert i Madison, då planet kraschade i det isiga vattnet i sjön Monoma nära Madison. Redding dog i kraschen tillsammans med The Bar-Kays-medlemmarna Jimmy King, Ron Caldwell, Phalin Jones och Carl Cunningham. Trumpetaren Ben Cauley var den enda personen som överlevde.