Punk med rappkäftad sång ibland uppbackad av övriga bandflabbar är ett vinnande koncept. Och mina öron är inte heller några förlorare. AMYL AND THE SNIFFERS – I´m Not A Loser
Postpunksrått nöter de på genom grånad dimma som om det inte fanns nån morgondag att tugga i sig men det gäller att tro så ta en stor tugga. BIG BITE – Faith
Psykpop som lite sävligt framkallar bubbelyrsel på ett drömskt sätt och i hemlighet kan man bli beroende av att komma bort, men inte från musiken. PHOGG – Get Away (Secret Dream)
Med ganska snäll gitarr kombinerat med en rått rivig röst gör de skön garagerock hård som tjockt stål väl värt ett öra men helst två. HOLLYWOOD SINNERS – Chunk Of Steel
Som en lugn promenad i postpunkdyster lyster där de inkluderar ett soft lallande och frågan är om det faktiskt är sant, vilket det är. Utan tvekan. SHINY DARKLY – WW
Knastrig punk med elektroniska inslag som passar fint in i sammanhanget då det är dags för ett snack med chefen när man bara vill höra musiken. THE SCANERS – We Want To talk To Your Leader
Grym högenergisk knastrock med inslag av manifesterande gnällspikstal för nejsägare men jag tror att den tilltalar ja-sägare som stereotyp bättre. SISTA BOSSEN – JA JA JA JA JA JA JA JA JA JA JA JA
Med skön mjukpsykedelisk touch spelar de sin soft loungemysiga folkpop som lätt skulle kunna passa i högtalarna i vilket paradis som helst. THE BLANK TAPES – Paradise
OTTO NIKLASSON ELMERÅS. Artist från Uddevalla som spelar ren och skär pop med 1960-70-talsinfluenser. Just nu aktuell med debutalbumet ”Mono”, som släpps 14 juni. Läs om hur han började, hur han gör låtar, hur han spelar in dem, om en…
Oborstad garagepunk behandlar spökämne med fart och finess, ber ändå artigt om ursäkt om de skräms men trots eller tack vare gillas det ändå. THE HIGH CURBS – Ghost