RUNTOM KNUTEN: Högre

Skrammelpop gillar man ju så när jag diggandes funderar på om skrik hörs högre blir slutsatsen att volymen är för låg så i tanken skriker jag tyst ”Högre!”
Skrammelpop gillar man ju så när jag diggandes funderar på om skrik hörs högre blir slutsatsen att volymen är för låg så i tanken skriker jag tyst ”Högre!”
Ensamhet samsas med ångest i skön poplåt en tid långt hemifrån då osäkerhet och förälskelse brottas i en kamp om framtidens förehavanden.
Stompigt stadiga trumtakter och blip-bloppig synt i en dänga med punkattityd och sköna kurvor man gärna tar sig en svängom i.
Med enkla medel görs svår pop med en skör röst och det där skevt aviga stuket man så gärna vill omfamna för att det är alldeles för bra.
Med nervig energi och intensivt sound får jag en känsla av att det här är på liv och död så när jag djupdyker in i deras brusknastriga punkrock är det grymt.
Maskinell elektropunk från skuggsidan av stan svänger på något märkligt sätt och även om de döda inte bryr sig gör jag det, om nu någon bryr sig.
Medans vi uppmanas att inte falla faller jag för hennes musik och har man väl hamnat i skuggan av den är det svårt att ta sig ur, men det vill man inte heller.
Tajta trummor, taggtrådsgitarr och topphastighetstangenter blir till härligt ös i denna punkdänga med skön refräng för diggare av grym musik. Fattig som rik.
I en egen mix av gamla bitar skapas sjukt bra blues med dåtidssound och spelas DIY ensträngsgitarr och det låter så här blir det stående ovationer.
Oavsett vad jag har i sinnet så diggar jag grym musik och är det bra punk som här händer det att jag vill sprida ordet så att så många som möjligt får veta.