THE STROPPIES: Smilers strange politely

I en härlig indiebit suddas gränserna mellan ett lätt surfpoppigt sound och småpsykedelisk indiepop ut varav ett finurligt leende uppenbarar sig.
I en härlig indiebit suddas gränserna mellan ett lätt surfpoppigt sound och småpsykedelisk indiepop ut varav ett finurligt leende uppenbarar sig.
Ivrig energi och skönt ös förmedlas via dänga som med kaotisk ljudbild väcker något rebelliskt i en värld där varje beslut är viktigt så jag trycker på repeat.
Melankolisk indiepop med folkpopsskiftningar som på ett ljuvligt sätt hittar genom den disigaste dröm älvadansandes med ett leende på läpparna
En annan form av punk som med alternativa lösningar får tråden att hålla ihop trots lösa ändar vilket är klart avundsvärt i en annars grym värld. Grymt!
Evigt tårdrypande vemodspop att nostalgiskt dansa till i väntan på illusionistiskt stillastående tåg med kyrkogårds-sus och hopp i öronen.
Med bubbelbrusig synhtpunk genom kolfilter för extra mörker får de mig att röra mig lika dansant som min egen skugga medan havet krusar sig.
I en stökig rökare med brus och ljuvligt gnissel är man inte förvånad över att folk fortfarande springer benen av sig för att höra mer, så gör det.
Härligt tuggummipunkig garagerock att svänga sina svängigaste kroppsdelar till och charmas man inte är det lätt hänt att man får gå i evig skam…
När en handske passar likt en synthig postpunkskram och alla motljussiluetter står i zenit faller ingen skugga på mig. Jag bara fortsätter njuta av mörkret.
Popmusik för dumskallar som oss, eller för de som brinner, eller åtminstone för oss som har upptäckt att den enda utvägen är genom kärleken till elden.