SELF IMPROVEMENT: Crashing

Kreativt sväng på skönt avigt vis som attraherar de lite mer konst-poppiga punkcellerna i kroppen och har man bara några sådana så räcker det långt.
Kreativt sväng på skönt avigt vis som attraherar de lite mer konst-poppiga punkcellerna i kroppen och har man bara några sådana så räcker det långt.
Grym punkrock som med komik och charm väcker uppmärksamhet för att sen ge en rejält skön känga mot kvinnofientliga attityder i samhället.
Med en mix av mystik, dramatik och konst gör de sin musik till kontrasternas förlovade hemland där högt och lågt samsas med jazz och punk. Grymt.
När riktigt skräpig rock spelas kallblodigt fort på skitiga mördarinstrument i ett garage fullt av punkare är det svårt att inte ryckas med och digga hejdlöst.
I en värld där ingen ger och alla tar hör jag skön postpunk som ifrågasätter beteenden så jag fortsätter digga tills det inte har någon betydelse…
Indiepop i all sin enkelhet som utan att överdriva vinner på sin enkelhet och är man inte förtjust i den har man inte känslan och då drömmer ingen om en.
I dimmrikt landskap fullt av mystik, skumrask och skuggiga skepnader hör jag experimentell psykmusik med viss folkton och jag hoppas den förföljer mig…
Sprakintro förekommer ett sjusärdeles grymt ös på gränsen mellan höghastighetspunk och hårdrock så nu vet ni var ni ska gräva om sånt diggas.
Med mystik, svärta och mässande sång paralyserar de mig så jag blir ett med musiken och om det är dåtid, nutid eller framtid spelar ingen roll. Jag diggar.
I en dänga som med lätt anslag och någon form av punktouch och pratsång får de det att svänga på en raksträcka vilket på sitt sätt är något vackert.