SOCIAL UNION: Fall Into Me – EP

Gråmelerade toner om opassande händer passande den typ av förpassade par som inte är helt kompatibla, men ljuv postpunk passar förträffligt. (förlåt).
Gråmelerade toner om opassande händer passande den typ av förpassade par som inte är helt kompatibla, men ljuv postpunk passar förträffligt. (förlåt).
Soft psykedelisk indieballad med en slags melankoli perfekt att ha som soundtrack när man känner sig lite lätt frånvarande oavsett var man än är…
När jag hör ett skönt anslag och en snudd på galen attityd blir jag så förtjust att fuldans känns som ett rimligt alternativ men jag avvaktar. Njuter. Ler. Yeah!
Härlig punkrock som med ett dåtidssound känns sådär självklart utan att man ens tänker på det och nu när det är gjort är det fortfarande bra.
Har man känt sitt hjärta febra och åtrå kan man förlora sig själv i denna drömskt vackra längtan man gärna omger sig och sitt huvud med.
Hypnotisk postpunk med trumsväng och gitarrskimmer att på cykelbanan i dimman trollbindas av, så jag trycker på repeat och börjar om på nytt…
I en mörk svärtad garagepunkigt mässad hymn låter jag mina ben skaka av hänförelse efter att själen blött färgat golvet rött av behagfull njutning.
Som bearbetning av en traumatisk trumresa drömmer jag mig bort i en rymdig psychtrip där musiken är det som får mig att njuta som mest. Dröm du med.
Fuzzdränkt stök om att vänta hörs inom fyra väggar med brus som sällskap som tyvärr tar slut, och då ringer det. I öronen, och ett leende spricker upp.
I en alternativrockig rökare med extra allt göder de sin inre glöd och blir svåra att undvika då de är överallt och ingenstans utan att bli för mycket. Grymt.