NEJ. Med medlemmar från bland annat Pascal, Månskensorkestern och Messerschmidts, släpper de nu sitt debutalbum. Den 11:e maj är det dags, men redan nu kan ni läsa om bandet som låter som en svängig tågolycka i slowmotion. Läs även om de tydliga poltergeist-indicierna i studion.

30/4 1976 Betalade The Who´s trummis Keith Moon nio taxichaufförer för att blockera båda ändarna av en gata i New York, så att han kunde kasta ut innehållet i sitt hotellrum genom fönstret.

THE WHO – Boris The Spider

En dag påpekar jag lånet men inte idag för det här är bra. Den snygga svartpopen anfaller ur högtalarna och får mig på fall. Men det är två mot en.

HENRIC DE LA COUR – Two Against One

Akustisk gitarr och en röst med begravd åska uttrycker tystnadens tankar om dimmiga tider man inte vill se, men lyssna och få en tankeställare.

THE CULTURE IN MEMORIAM (TCIM) – Foggy Days In Malmö

Garagerock a la 1960-tals style med farfisa och fuzziga gitarriff på så skönt sätt att man inte kan komma undan, men det vill man inte heller.

THE STROLLERS – Gotta Get Away

Underjordiskt tunga slagverk med kusligt elektroniska toner och sensuellt akustiskt djup med besvärjelselik sång om lustfyllda trosfrågor.

ORDO ROSARIUS EQUILIBRIO – The Tribalism Of Tribadism (Evil Men Have No Songs)

När man vant sig vid ljudbildens stökiga yttre med sitt obevekliga gitarrljud framträder den karakteristiska rösten och allt faller på plats.

B BOYS – Seagullls

29/4 2014 Undertecknade David Gilmour (Pink Floyd), Johnny Marr (The Smiths), Radioheads Ed O`Brien och Philip Selway samt Billy Bragg, grundare av den ideella organisationen Jail Guitar Doors, ett öppet brev, publicerat av The Guardian. I brevet protesterade de mot regeringens beslut om att förbjuda gitarrer i engelska fängelser. De ansåg att beslutet skulle försvåra fångarnas rehabilitering. Senare gjorde regeringen en pudel och förbudet upphävdes.

BILLY BRAGG – A New England

SNAKE, Årets rockakt på Manifest-galan, har ett gäng gig på gång. Den 6:e maj kan ni se dem på Umeå punkfest, men redan nu kan ni läsa om det karakteristiska sminket, hur de vill bli välkomnade av arrangörer eller hur det kom sig att Tess och Mia sprang halva Hamburg runt när det hade räckt att gå 20 meter.

Lo-fi orgel med dropp och vemodig charm man vill ha som sällskap som en tröstande påminnelse en ensam stund då tillvaron är som mörkast.

FRANKIE COSMOS – O Dreaded C Town